När gamla industrier får ge plats för nya bostäder uppstår i processen ett sorts vacuum, en period där människor med en inneboende kreativitet dom inte riktigt vet var dom skall göra av - får möjlighet att släppa lös sin frustration.
För motståndare som jag är till klotter och vandalisering så har jag svårt...
...att se det riktigt onödiga i att släppa lös sin kreativa frustration på en sådan här byggnad...
..som ju redan är dödsdömd och förlorad för omvärlden....
..bättre då att den som nu har ett verk inom sig som vill komma ut....
...att släppa lös det på en plats som denna, där inte den vanlige medborgaren...
...promenerar eller blir upprörd över det som vissa kallar konst och andra kallar vandalisering.
Men missförstå mig rätt, det finns platser där gatukonsten passar och det finns platser där den inte hör hemma....
...och normalt upprörs jag över klåfingriga tölpar som inte kan låta bli att kladda med sina sprayburkar överallt.
Men ibland, så ser jag bara kaoset och tänker att - "ja hellre här än på det renoverade sekelskifteshuset på andra sidan gatan".
Ibland ser jag faktiskt också en skönhet i alstren som dyker upp på sådana här platser...
...här i staden finns helt uppenbart också en talang vars konstverk jag har sett på andra platser....
...någon med en inneboende surrealism som tilltalar mig på något plan...
..jag hoppas att denne konstnär tar sin kreativitet till ett annat plan...
..där konsten faktiskt kan få vara kvar för än fler att betrakta.....
...för dessa målningar lever ju helt uppenbart på lånad tid när nya bostäder skall..
...växa fram där detta urbana galleri idag ligger.
Jag hoppas på att få se mer av denna konstnär i framtiden, kanske jag till och med förstorar någon av verken och ramar in det på väggen.
Förutsatt att det sitter på en plats där jag kan respektera det förstås.